Mormor ur tiden

Barnbarnet Katarina skriver:

Det är med våta kinder som jag nu skriver det sista inlägget på den här bloggen, min mormors blogg.

Mormor Marie gick bort igår och vi kommer alla att sakna henne och hennes berättelser och tankar som hon delade med sig av här på bloggen.

Det var i augusti 2008 när jag hälsade på mormor som jag föreslog att hon skulle börja skriva på en egen blogg och det var förstås jätteroligt att hon nappade på idén. Hon ville skriva om Ångermanland, om Näsåker, om minnena från sin barndom. Första månaden skrev hon 21 inlägg- inte illa. Jag tyckte att det var coolt att berätta för mina vänner att jag hade en mormor som bloggade!

Inte visste jag då- för två år sedan- att mormor skulle vara död och att jag nu kommer att uppskatta den här bloggen kanske ännu mera eftersom hon inte finns kvar att berätta och fråga om saker om hur livet var då hon var ung. Historien om den där getabocken, till exempel, som förstod att bli snäll då mormor blev ledsen, eller om sitt sommarlov 1939, eller om hur karamellaffärerna såg ut för 70 år sedan. Som tur var finns hennes ord sparade här- att läsa och att minnas om och om igen.

Det sista inlägget postade hon själv den 6 januari i år. Det handlade om att julen var slut och om hur hon som liten förfrös sina fötter under de kalla 40- tals vintrarna. Inlägget avslutades med orden "Nu hänger Ingvar upp en ny almanacka för 2010 och jag hoppas att mina barn, barnbarn och barnbarnsbarn samt mina vänner och jag själv ska få ett bra år utan grisfeber och dyligt." Vi önskar nog alla att hennes år blivit bättre.

Sammanlagt under sina dryga 2 år som bloggerska skrev hon ca 140 inlägg som handlade om allt från att hon och Ingvar lagt in rödbetor till hur det kändes att bli gammal och sjuk. Hon var väldigt sjuk på slutet och till slut orkade inte hennes kropp med längre.

Den sjätte juni 2010, Sveriges nationaldag, satt min mamma och jag i bilen på väg norrut från Eskilstuna. På radion spelades psalmen En vänlig grönskas rika dräkt. Strax därefter ringde mammas mobil och nyheten nådde oss att Marie lämnat den här grönskande jorden för att i stället betrakta den och oss, sina barn, barnbarn och barnbarnsbarn från ovan.

VILA I FRID FINA MORMOR

80-års kalas i Fränsta

Katarina gästbloggar och lägger in bilder nedan:

HEJ MORMOR!

Tack för ett mysigt 80- års kalas. Det var jätteroligt att träffa alla kusiner som man inte sett på flera år. Linda uttryckte det klart och tydligt att det var roligt att vi andra också hade lite barn att bidra med nu eftersom det alltid varit "Nordlanders" barna förut. Alla barn var supersnälla och skötte sig utomordentligt bra!

Maten var jättegod och tårtorna likaså.

Tack tack!

Hoppas att vi ses snart igen
KRAM
Katarina

Nordlanders grabbar bla:



Jubilaren, barnbarnsbarnen Klara och Emma, Ingvar, dottern Gunilla och barnbarnsbarnet Alva Jönsson:


En av många fina blomsterbuketter:




Kaffe och tårta i köket:
T.V: Barnbarnet Linda, lilla barnbarnsbarnet Petter samt Bodil
T.H: Dottern Lena, Jenny, barnbarnsbarnet Vilgot samt barnbarnet Mikael.



Lilla barnbarnsbarnet Johanna älskade snön så mycket att hon både ville gå barfota och sitta i den mest hela tiden, barnbarnsbarnet Hugo ville köra sin lilla gröna traktor i snön, den äldre varianten av barnbarnsbarnen står och tittar på:







Barnbarnsbarnet Johanna och den lite äldre Frank sitter på verandatrappen och är båda sugna på att hoppa ut i snön- skulle jag tro!



Yngsta sonen Erik hade kul, men var rädd att bli tjock av all den goda maten...?! Tur att han byggt pool hemma där han kan motionera till sommaren! Konstigt att han inte tyckte att DET BLEV FÖR DYRT?! (internt skämt...;)



Tack och bock önskar barnbarnet Katarina
PS nu vill jag inte skriva ordet barnbarnsbarn en enda gång till....DS

Nu är julen slut

Julen är slut och den har gått som en dans som min bror Helge brukade säga.
Vi har inte haft någon julgran i år så det blir ingenting att kasta ut. Nu är det bara gråveckor kvar.
Det var ett bra förslag Elin. Du är välkommen in till oss, och hardu någon bra bok med dig, helst någon som Du läst så du vet hur den är så tackar jag för det.
Det har varit så kallt så maken till kyla kan jag inte minnas.
Jag minns väl från min barndom, det var nog dom kalla 40-talsvintrarna under kriget som jag förfrös fötterna när jag gick från skolan. Vi hade ju lång väg att gå, men jag har haft lite tur emellanåt. När jag var nästan hemma så mötte jag en kille som just kommit från en inkallelse och var utbildad till sjukvårdare i lumpen. Han tog hand om mig och följde mig hem och hjälpte mamma. Fötterna var som 2 isklumpar och utan känsel. Det gick bra den gången tack vare kunnig hjälp. Jag blev lite känsligare för kyla, men det har gått bra resten av livet.Det är skönt att vara inne i värmen, när termometern visar 28 grader.
Nu hänger Ingvar upp en ny almanacka för 2010 och jag hoppas att mina barn, barnbarn
och barnbarnsbarn samt mina vänner och jag själv ska få ett bra år utan grisfeber och dyligt.
GOTT NYTT ÅR !