Tätmjölken

När jag var barn gjorde vi långfil själva. Vi gick ut i skogen och plockade tätört / pinguicula/

Jag har glömt hur man gjorde, men i en tidning läste jag om Carl von Linne som varit på en resa

i Lappland1737 och prisade tätmjölken i Flora Lapponia. En T.M Fries översatte hans recept

så här:

Några färska, nyss plockade tätörtsblad av vilken art som helst, lägges i en sil, och den nyss mjölkade, ännu ljumma mjölken hälles över. efter att den blivit silad, ställes den undan en eller två dagar för att surna. Den får därunder större seghet och fasthet. Då sådan mjölk en gång blivit beredd behöver man bara ta en halv sked av mjölken för att sätta ny mjölk. Även om denna förvandling fortsätter i det oändliga, tyckes den sista mjölken ej avtagit i kraft skriver Linne.

Ja man kan ju förundras över hur kvinnorna på den tiden orkade med allt tungt arbete, utan några moderniteter som finns nu.

Hurra! Ni starka kvinnor som gjort att vardagen för oss efterkommande blivit bekvämare.

I samma tidning läste jag"Livet är för kort för att levas dammfritt